Adjektivet klarsynt kan ha två betydelser. Det kan beskriva en person som helt enkelt har en bra syn och saknar behov av synhjälpmedel. Vanligare är kanske den andra, bildliga betydelsen, en person som har insikt i hur saker förhåller sig och ser dem som de verkligen är.
Enligt Svenska Akademins ordbok dyker båda betydelserna upp i skrift på 1700-talet. Den första betydelsen förekommer i en text av uppfinnaren Cristopher Polhem från 1721. Där skriver han ”Klarsynta dygd, som ser när mörker alt betäcker”. Den andra betydelsen förekommer bland annat hos författaren Carl Gustav af Leopold 1786, som skriver om ”En klarsynt och vältalig tänkare”.
Ordet är en sammansättning av ordet klar och ändelsen -synt. Klar kommer ursprungligen från latinets clarus som betyder ljust. Det har dock passerat genom det medeltidstyskans klâr. Första gången det dyker upp i svenskan är i Gustav Vasas översättning av Nya Testamentet från 1526.
-synt går tillbaka till det fornsvenska ordet för syn. Enligt en teori är det avlett direkt substantivet syn. En mer accepterad teori är dock att det är en ”stelnad neutralform” av ett utdött adjektiv sȳn som betyder synlig eller uppenbar. Det förekommer även i ordet ”synsk”. Ordet syn antas i sin tur härröra tillbaka till en gemensam germansk rot som i isländskan blivit sjón, i gotiskan siuns och i fornengelskan sien.
Ordet klarsynt kan därför förekomma flera hundra år tidigare än det dyker upp i skrift.