≡ Menu

Kejsarens nya kläder

En av vår tids centrala myter om klarsynthet är Hans Christian Andersens saga Kejsarens nya kläder. Den välkända berättelsen handlar om en kejsare blir lurad. Två bedragare säger att de ska tillverka kläder till kejsaren som är osynliga för dem som är dumma eller odugliga i sitt ämbete. Alla i kejsarens omgivning låtsas sedan att de kan se kläderna, ända tills en pojke påpekar att kejsaren är naken.

Kejsarens nya kläderSagan bygger på en historia i Conde Lucanor, en medeltida spansk samling av sedelärande berättelser. I denna version är det dock den vars far är någon än en den man trott som inte ska kunna se kläderna. Sagans mest berömda scen, den där pojken utbrister att kejsaren är naken, är också H.C. Andersens skapelse.

Andersens omtolkning av sagan handlar inte bara om att göra den mer barnvänlig, den ändrar också på sensmoralen. Från att ha handlat om skammen över att vara oäkting handlar den nu om intellektuell fåfänga och vilja att anpassa sig efter gruppen.

Detta gör också sagan mer modern. Den klarsynte pojken kan sägas representera upplyssningsmänniskan som närmar sig verkligheten fördomsfritt och litar på sina sinnen. Sagan publicerades för första gången 1837 i en tid som präglades av revolutioner. Gamla värderingar och normer ifrågasattes liksom institutioner som kungamakten och kyrkan. Men på samma gång är H.C. Andersen påverkad av romantiken med dess vurm för medeltiden, folksagor och legender.

Man kan jämföra Kejsarens nya kläder med Platons grottliknelse, med vilken den har vissa likheter. Platon var ju en av de filosofer som kom att ha störst inflytande på det gamla samhället och kristendomen. I båda fallen rör det sig om en kollektiv illusion. I Platons liknelse beror dock detta på yttre påtvingande omständigheter. Det är genom att frigöra sig från dessa som man upptäcker en sannare verklighet. Hos Andersen är det nästan tvärtom. Illusionen är självpåtagen och frivillig, det är den som fjärmar oss från den vardagliga verkligheten. Den som genomskådar illusionen är hos Platon filosofen med särskilda insikter, hos Andersen är det barnet med ett fördomsfritt sinne.